|
Vilken hund som helst kan drabbas av noskvalster. Det är ofarliga parasiter som lever sina liv i hundens nos och bihålor. Nysningar och fnysningar är de vanligaste symptomen på att de små djuren tagit din hunds nos i besittning.
Noskvalster, Pneumonyssoides caninum, är parasiter som bara trivs i hundnosar. I dagsläget har förekomst av noskvalster rapporterats från i stort sett hela världen. Men av någon anledning är det framförallt i Sverige och i Norge man anser att parasiten orsakar problem hos hundarna.
Se kvalstren krypa
Kvalstren är ovala till formen och svagt gula i färgen. De är mellan 1 och 1,5 mm långa och mellan 0,5 och 0,9 mm breda. Om man tittar noga och i bra ljus kan man se kvalstret krypa på hundens nos med blotta ögat.
För att vara hundra procent säker på att en hund har noskvalster krävs det att hundens näs- och bihålor obduceras. Man vet inte hur kvalstren sprider sig mellan hundarna men det verkar troligt att de smittar vid direktkontakt hundar emellan. Eventuellt kan det också hända att en hund smittas indirekt eftersom kvalstren kan överleva ganska länge utanför nosen.
Behandla för säkerhets skull
På en levande hund kan det vara svårt att konstatera om den har noskvalster eller inte. Det finns idag inte någon enkel och pålitlig metod att använda utan oftast får djurägaren nöja sig med en sannolikhetsdiagnos. Många hundar behandlas också ”för säkerhetsskull”.
Tidigare brukade man spola hundens näshåla med en fysiologisk koksaltlösning och inspektera den med endoskop. Det kräver dock att hunden sövs och är därför mycket omständligt. De är inte heller hundra procent säkert att man hittar kvalstren med hjälp av de metoderna.
Fnyser och nyser
Hundar med noskvalster kan uppvisa olika symtom men vanligen rör det sig om symtom från de övre luftvägarna i form av till exempel nysningar, fnysningar, inåtvända dragningar och försämrat luktsinne. Oftast är allmäntillståndet opåverkat.
Precis som diagnosmetoderna var de tidigare behandlingarna av noskvalster mer eller mindre riskfyllda och osäkra. Till exempel gav man hunden näsdroppar bestående av en lösning av eter och mineralolja eller lät den andas organiska fosforföreningar.
Medicinering och biverkningar
År 1988 föreslogs för första gången Ivermectin (Ivomec®) som en behandling av hundar med noskvalsterinfektion. Preparatet är dock inte registrerat för användning mot noskvalsterinfektion hos hund. En del individer inom framförallt vissa raser, som collie, shetland sheepdog och australian shepherd, är känsliga för ivermectin och dödsfall har förekommit.
Idag behandlas de flesta hundar med tabletten Interceptor® som är ett läkemedel mot noskvalster med lindriga biverkningar.
Av Lotta Gunnarsson, avdelningen för parasitologi, SVA.
Bakgrund
Noskvalster, Pneumonyssoides caninum, är en parasit som lever i hundens nos och bihålor. Den första rapporten om parasitens existens kom från Michigan, USA 1940. År 1971 beskrev de svenska veterinärerna Dan Christensson och Claes Rehbinder för första gången fynd av noskvalster hos hundar i Europa. I dagsläget har förekomst av noskvalster rapporterats från i stort sett hela världen t.ex. Australien, Sydafrika, Japan, Kanada, Italien, Spanien, Finland, Frankrike, Iran samt flera olika stater i USA. Av okänd orsak är det framförallt i Sverige och i Norge som man anser att parasiten orsakar problem hos hundar.
Vid Avdelningen för parasitologi, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), pågår sedan 1995 ett forskningsprojekt med syfte att ta reda på mera om hundens noskvalster. Projektet finansieras med bidrag från SVA:s forskningfond, Agria, Göteborgs Jagtsällskaps stiftelse, Thure F och Karin Forsbergs fond, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Veterinärförbunds Forskningsfond, Stiftelsen Albert Hjärrefonden, Svenska Kennelklubben, Växjö Djurskyddsförening, Sällskapsdjursfonden vid SLU, Svenska Stövarklubben och Östsvenska Fågelhundsklubben.
Pneumonyssoides caninum kvalstret är oval till formen, svagt gul i färgen, 1,0-1,5 mm lång och 0,5-0,9 mm bred d.v.s. synlig för blotta ögat. Hanen och larven är något mindre än honan. Det vuxna noskvalstret har fyra benpar medan larven har tre. Trots att man känt till parasitens existens sedan 1940 är dess livscykel fortfarande till största delen okänd.
Förekomst vid obduktion
Noskvalster kan upptäckas i samband med obduktion om hundens näs- och bihålor öppnas. Christensson och Rehbinder undersökte i början av 70-talet 424 hundar i samband med obduktion. Åtta (2%) av hundarna var infekterade med noskvalster. I en liknande undersökning gjord i Norge 1993 undersöktes 248 hundar i samband med obduktion och man fann att 17 (7%) av dessa var infekterade med noskvalster. Inom ramen för noskvalsterprojektet vid SVA har 534 hundar undersökts vid obduktion. Noskvalster hittades hos 111 (21%) av dessa. Det förefaller således som om noskvalsterinfektion blivit vanligare i den svenska hundpopulationen. Orsaken till detta är okänd men en bidragande orsak skulle kunna vara att antalet hundar ökat under denna period. År 1960 uppskattades antalet hundar i Sverige till 314 000 och år 1999 till 800 000. Det är tänkbart att denna ökning underlättat smittspridningen.
Antalet kvalster per infekterad hund varierade i vår undersökning från ett enda upp till som flest cirka 250 stycken. De 534 undersökta hundarna varierade i ålder från 4 dagar och upp till 15 år. Den yngsta infekterade hunden var 4 månader och den äldsta 12 år. Det förefaller som om noskvalsterinfektion är vanligare hos hundar äldre än 3 år jämfört med de som är yngre. Däremot är det ingen skillnad mellan tikar och hanhundar.
Etthundrafyrtiofem katter liksom 66 vilda rödrävar, två lodjur och en panda har också undersökts med avseende på noskvalster. Inga fynd har emellertid gjorts hos dessa djur.
Smittspridning
Man vet inte hur smittspridningen sker. Direkt smitta från hund till hund verkar trolig, eftersom man ibland kan se kvalster krypa på hundens nos. Eventuellt kan även indirekt smitta förekomma, eftersom parasiten kan överleva relativt länge utanför hunden. Våra egna försök har visat att noskvalster kan överleva i fuktig miljö i tre veckor både i rumstemperatur och i kylskåpstemperatur. I torr miljö dör de däremot inom ett dygn. De är relativt snabba: larvernas rörelsehastighet har uppmätts till 1 cm/s. De vuxna kvalstren är långsammare.
Symtom
Hundar med noskvalster kan uppvisa olika symtom men vanligen rör det sig om symtom från de övre luftvägarna i form av t.ex. nysningar, fnysningar, inåtvända dragningar och försämrat luktsinne. I en nyligen genomförd svensk studie av 70 hundar med konstaterad (n=25) eller misstänkt noskvalsterinfektion (n=45) var det vanligaste symtomet inåtvända dragningar. I en liknande norsk undersökning av 20 hundar observerades ett eller flera av följande symtom; klart näsflöde, nysningar, inåtvända dragningar, klåda i ansiktet samt försämrat luktsinne. Intensiteten i symtomen varierar, dels hos den enskilda hunden dels från hund till hund. Allmäntillståndet är oftast opåverkat.
Diagnos
I samband med obduktion är det lätt att ställa diagnosen noskvalsterinfektion, men när det gäller den levande hunden kan det vara desto svårare. I dagsläget finns det inte någon enkel och pålitlig metod utan oftast får djurägaren nöja sig med en sannolikhetsdiagnos och många hundar behandlas ”för säkerhetsskull”. Ibland kan diagnosen ställas genom att hundens näshåla spolas med t.ex. fysiologisk koksaltlösning eller genom inspektion av näshålan med endoskop. Detta kräver dock att hunden sövs. Det är därför uppenbart att det finns behov av en enkel och tillförlitlig metod för att ställa diagnos på den levande hunden. Vid Avdelningen för parasitologi, SVA, har vi studerat noskvalsterinfekterade hundar för att dels följa det kliniska förloppet, dels studera om cirkulerande antikroppar kan påvisas för att kunna utveckla och utvärdera en test (ELISA) för serologisk diagnostik. Blodprover togs regelbundet och 11 dagar efter det att hundarna smittats med noskvalster kunde antikroppar mot noskvalster påvisas hos de infekterade hundarna. Den serologiska testen ska vidareutvecklas så att veterinärer i framtiden förhoppningsvis ska få tillgång till en enkel metod att ställa diagnosen noskvalsterinfektion hos hund.
Behandling
Tidigare behandlingar innebar flera mer eller mindre riskfyllda och för hunden osäkra metoder, t.ex. givande av näsdroppar bestående av en lösning av eter och mineralolja eller inhalation av organiska fosforföreningar. Ivermectin (Ivomec®) föreslogs för första gången 1988 för behandling av hundar med noskvalsterinfektion. Sedan dess har flera författare rapporterat framgångsrika behandlingar av noskvalsterinfekterade hundar med ivermectin. Preparatet är dock inte registrerat för användning mot noskvalsterinfektion hos hund. En del individer inom framförallt vissa raser, som collie, shetland sheepdog och australian shepherd, är känsliga för ivermectin och dödsfall har förekommit. Under 1995 och 1996 genomfördes en klinisk prövning av milbemycin oxime (Interceptor®) som behandling mot noskvalster. Prövningen utfördes vid Regiondjursjukhuset i Strömsholm, Göteborgs Djurklinik AB och Institutionen för kirurgi och medicin, smådjur, SLU, i samarbete med Avdelningen för parasitologi, SVA. I studien ingick 70 hundar. Av dessa var 68 symtomfria efter avslutad behandling och de två återstående bättre men inte helt bra. I en norsk studie behandlades 20 hundar med samma preparat. Efter genomgången behandling var 17 av hundarna symtomfria och övriga tre var bättre men inte helt bra. Som nämnts har behandling av hundar med noskvalster tidigare inneburit risk för allvarliga biverkningar och i vissa fall även dödsfall. Resultaten från dessa två studier är emellertid lovande. Fördelen med milbemycin oxime är att det endast ger lindriga biverkningar och kan ges till alla hundraser.
Fortsatta studier
Den serologiska diagnostiken ska vidareutvecklas
Blodprover från olika delar av landet kommer att analyseras för att se om det föreligger geografiska skillnader vad gäller noskvalsterinfektion hos hundar i Sverige. I det obduktionsmaterial vi hittills studerat ingår framförallt hundar från Uppsala- och Stockholmsområdet.
Tillbaks>>> |