|
Det här är det sista avsnittet i serien om kommunikation med Memea Mohlin. Här berättar hon om hur viktigt det är att belöna sin hund vid rätt tillfälle.
Väldigt ofta får jag höra från mer eller mindre uppgivna hundägare att de försökt lära hunden både det ena och det andra men att det är lönlöst, hunden begriper ändå ingenting.
Tyvärr är det ju sällan hunden är så obildbar. (Jag håller med om att det ibland skulle vara skönt att få skylla på dum hund.) Utan för det mesta är det vi själva som försöker lära ut på ett mindre intelligent sätt varpå hunden inte alls begriper vad vi vill. Så hur gör man då? När ska jag belöna, hur ska jag göra det?
Belöningssignalen
Belöningen är själva godbiten, bollen eller liknande. Belöningssignalen är ljudet/gesten som förekommer belöningen, det som händer ljust innan belöningen kommer fram. Det finns bättre och sämre belöningssignaler och signaler som är mer eller mindre medvetna från förarens sida.
Att stoppa handen i fickan är en belöningssignal de flesta hundar begriper men många hundägare inte tänker på att de gör. Prasslandet från godispåsen är definitivt en annan. Att det kommer en godbit efter plastpåseprassel lär sig de flesta hundar mycket snabbt. För din del är den signalen inte speciellt användbar eftersom den är så oprecis. Ord som ”bra” eller ”ja”, ljudet från en klicker är alla mer användbara belöningssignaler. Men tänk på att ju kortare ordet/ljudet är desto bättre. Ett kort ord/ljud säger att precis nu gjorde du rätt sak.
Ett översvallande bra-a-a-a-a-a, är trevligt för hunden att få höra men frågan är om det så precist. Hur lätt är det för hunden att förstå precis vad det var som fick dig att bli så glad?
”Bra-a-a-a” är även ett ord vi ofta säger till varandra, till barnen, i mobiltelefonen. Ett ord vi ofta använder utan att ha hunden i åtanke. Ibland säger vi det lågmält, ibland högröstat osv. Bara ibland när vi säger ”bra” till hunden delar vi även ut en belöning.
Med andra ord är oddsen ganska små att hunden får någon belöning när den hör ordet bra. Kommer inte godbiten genast efter att vi sagt ordet bra tror hunden ordet var riktat till någon annan än den själv och börjar aktivera sig med något annat. När vi lyckas fånga hundens uppmärksamhet och ger den godbiten är den kanske i full färd med att göra något helt annat än det vi ville belöna den för.
Klickerns fördel
Med hjälp av klickern blir det lite tydligare. Vi klickar i regel ingen annan än hunden. Var gång du klickar ska du ge hunden en belöning. Snabbt får du då en hund som begriper att klickljudet gällde den och att klickljudet ”lovar” den att en belöning strax kommer. Klicket måste alltid komma precis som hunden gjorde det eftersträvansvärda men godbiten behöver inte komma fram fullt så snabbt. Klicket säger att det var NU du gjorde rätt. Belöningen kommer efteråt. Med andra ord har du råd att famla lite efter godbiten i din ficka om du använder dig av klickern.
Men klickerns effektivitet kan också upplevas som nackdelen. Det du klickar är det du belönar. Att upprepade gånger klicka lite för tidigt eller lite för sent blir snart ödesdigert. Hunden kommer att förknippa klicket med något annat än det du egentligen menar och därmed att utveckla fel agerande.
Klickljudet avbryter alltid hundens förehavanden och talar om att det nu är dags för en belöning. Det går därför inte att klicka och förvänta sig att hunden ska fortsätta en handling.
Klicker som sällskapslek
Ett bra sätt att förstå hur klickern fungerar och hur stora krav vi ställer på hunden är att använda klickern i följande sällskapslek. Ni behöver vara två för att kunna utföra denna lek, en som får ta hundens roll och en som tar förarens. ”Hunden” kommer att vara den aktiva, den som ska experimentera sig fram. ”Föraren” är den som hittar på vad den andre ska göra och klickar så fort ”hunden” gör något litet rätt.
Säg att ”föraren” hittar på att ”hunden” ska kliva upp på ett bord. Eftersom hundar inte förstår några ord är det ingen ide att ”föraren” försöker förklara något (ord är fusk i denna lek). Så när ”föraren” bestämt sig för vad hon vill att ”hunden” ska göra säger hon inte vad utan säger bara att det är dags för ”hunden” att börja experimentera sig fram.
Är ”föraren” snål brukar det ta lång tid innan ”hunden” har hoppat upp på bordet. Är ”föraren” istället en generös person som belönar bara ”hunden” tittar åt bordets håll brukar det gå betydligt fortare för ”hunden” att förstå att bordet har något med lösningen att göra och att sedan börja närma sig bordet.
Vad svårt det blev
När man gör den här sällskapsleken och får ta hundens roll upptäcker man flera saker. Dels hur otydliga direktiv man får av den som agerar förare. Ofta tycker man att belöningen kommer helt slumpmässigt och man begriper inte alls vad det är ”föraren” försöker få en att göra.
När man blir osäker får man lätt en hjälplöshetskänsla. I det läget är det lätt att känna igen sig i hundars nosande i gräset eller deras sätt att klia sig intensivt i nacken. Fast vi människor brukar börja skämta när inget tycks fungera. Efteråt när man nått fram eller fått lösningen förklarad för sig brukar man upptäcka att man flera gånger varit på rätt väg fast det förstod man inte då eftersom ”föraren” inte hann med eller var för snål för att belöna.
Har man gjort den här leken några gånger brukar man sluta klaga på att hunden är så dum och inse att det rätt ofta är man själv som är dålig att förklara, det vill säga att belöna hunden. Man blir helt enkelt lite mer ödmjuk mot sin hund.
Vad är det du belönar?
Belöna inte slentrianmässigt utan ha klart för dig vad det är du vill se, vad det är du tänker belöna. En gång såg jag en kvinna som bad sin hund att lägga sig ned. För att hjälpa hunden på traven gjorde hon en snabb gest med handen mot marken. Hunden slängde sig jättesnyggt, snabbt ned i backen och fick sin belöning för det. Nästa gång visar kvinnan inte lika tydligt vad hon önskar varpå hunden först sätter sig och sedan lägger sig.
Kvinnan ansåg att hunden gjorde bra med tanke på att hon visat så lite och belönade även detta. Tredje gången lägger sig hunden inte alls. Men belöningen kvinnan har i handen är så kletig att hon nu ber hunden ta den så hon blir befriad från kladdet. Hunden gjorde alltså tre helt olika saker när kvinnan bad den att lägga sig och fick belöning oavsett hur den gjorde. Hur tror man då att hunden ska förstå att ett agerande var exemplariskt, det andra med tvekan godkänt och det tredje var uselt?
Det går (tyvärr) att säga ännu mer om inlärning och hur man bäst belönar men gör du sällskapsleken jag nämnde tror jag du rätt snabbt får klart för dig de viktigaste principerna på hur djur lär sig och förstår samband.
Lycka till!
Memea
p.s. I min bok; Aktivitetsboken kan du läsa mer om hur hundar lär i kapitlet som handlar just om inlärning d.s.
Memea Mohlin är utbildad hundinstruktör och arbetar med såväl vardagslydnad som problemhundar. Hon har skrivit ett flertal böcker inom området.
Tillbaks>>>
|